Jag har så jag klarar mig

Så är det ju faktiskt för de flesta av oss. Vi klarar oss. Vi behöver sällan shoppa särskilt ofta, om det inte gäller rena basvaror. Men ändå gör vi det. För att tala för mig själv, så gör jag det mer sällan nu. Och jag shoppar gärna på second hand för jag gillar idén att saker återanvänds. Eller används ordentligt innan det slängs. Det har redan producerats så mycket prylar i världen att vi omöjligtvis kommer att kunna använda allt, även om det aldrig mer kommer att produceras en enda pryl i vår livstid. En hisnande tanke… Vad är det då som lockar, som drar, som kliar när vi ändå bara vill ha mer?

En söndagsmorgon som idag gick jag en tidig promenad genom staden. Staden var till stora delar tyst och relativt folktom. Sånär som på Drottningtorget. Där kryllade det av folk. Det var som att beskåda en myrstack. Just på denna plätt, kanske 1500 m2 skockades det hundratals människor. Varför då? Det var loppmarknad! Det är det alltid på söndagsmornar, åtminstone sommar och höst. Inte ens en söndagsmorgon fixar många utan att konsumera. Man måste ha… något! Göra fynd. Fylla tomma hål. Eller vad handlar det om? Brinner pengarna i fickorna? Är vi programmerade att konsumera?

Jag fick en ”Facebook-uppmaning” att ”våga klistra i min status” att vi svenskar minsann ger miljontals kronor till bistånd i Sudan, när våra egna pensionärer och arbetslösa fick leva på existensminimum. Andemeningen var att vi skulle ”se om våra egna” innan vi gav bistånd till fattiga länder. Jag suckade djupt och funderade på om folk verkligen på allvar menade att vi kan jämföra Sverige med Sudan? VI – som i vårt land spolar i toalettstolen med färskt dricksvatten. Vi som kan äta tills vi spyr bara av det vi har i kylskåpet. Den som påstår något annat lever i villfarelse och är dessutom okunnig. Jag håller definitivt med om att många pensionärer i Sverige har det orättvist mycket sämre än de borde, men jämför det inte med sån fattigdom som finns i länder som Sudan. Vi här i Sverige har iallafall så vi klarar oss. I länder som Sudan så dör folk som flugor, det finns inget rent vatten, ingen mat, ingenstans att bo – INGENTING. Självklart måste vi hjälpa, fattas bara annat! Har vi helt tappat proportionerna…?

Lycka i en fd sorgsen park


Jag går genom St Larsparken varje dag för att nå busshållplatsen till och från jobbet. En vacker och grön park, men stundtals så oerhört dyster. Fåglarna sjunger gudomligt vackert om sommarkvällarna, men stigarna är tunga av historia. Husen och väggarna suckar och viskar om galenskap och grymheter som vi aldrig visste om. De flesta av de gamla byggnaderna finns kvar, några är rivna. Många, många avdelningar är nedlagda och patienterna sedan länge borta eller flyttade. Istället har husen fyllts av andra verksamheter.

Idag upptäckte jag av att parken plötsligt förändrats! Det bubblade och flödade av liv. Skolorna har startat och dagisen har öppnats igen efter sommaren.

På St Larsområdet finns idag ett flertal friskolor och dagis/fritids. Det slog mig att det vore något att berätta för alla de suckande och olyckliga själar som har vandrat här genom tiderna. För de patienter där dagarna var mörka och utan hopp, för de som inte såg någon mening med livet eller kände sig ensamma och utstötta från samhället.

Se nu… parken vibrerar av liv! Av barnröster, kurragömme, hoppa hage och skratt tills man kiknar. Det är fotboll på gräsmattan, de små klättrar i träden och springer bort spring-i-benen över dom stora gräsytorna. Det gräs som tidigare bara trampades av olyckliga, galna, nariga fötter för några årtionden sedan. Borta är all dysterhet och svårmod.

Här är liv! Äntligen…

Min kärlek till berättelser


Jag kommer såväl ihåg min första läsupplevelse, men jag kommer inte riktigt ihåg vilken bok det var. Jag var kanske 10 år och var redan en flitig stamgäst på bibblan. Jag hade börjat intressera mig för annat än böcker med bilder i. Orden fick sammanhang och kunde plötsligt måla allt fler bilder i mitt huvud.

Jag minns inte, men det kunde mycket väl ha varit en Kitty-bok. Jag fastnade i berättelsen, kunde inte sluta läsa. Glömde att gå hem, glömde att hela omvärlden fanns till. Jag hade plötslig fått en stark lust att läsa vidare, måste få reda på fortsättningen! Min fantasi hittade för första gången kopplingen till orden, berättelsen. Plötsligt fanns en kanal mellan bokens innehåll och min fantasi. Det flödade. Det fanns en stadig puls. Vi connectade. Det var en så stark upplevelse för mig att jag minns den väldigt starkt än idag.

Det var min första förälskelse med litteraturen; jag förstod det inte då, men mitt liv berikades av berättelserna. Jag fick tillgång till världen på ett mer intensivt och nyanserat sätt. Världen öppnade sig. Jag lärde mig något nytt.

Har man en gång har kommit i kontakt med den känslan, så kommer man att leta efter den om och om igen…

Befinner mig i radioskugga

Helt ofrivilligt! Även om jag ogillar att dagar ser precis lika dana ut, så har även jag mina rutiner. Datorn är viktig på morgonen, lika viktig som kaffet. Jag kollar mail och läser tidningar och beroende på hur mycket tid jag har tillgodo, kikar jag även in på fejjan och nån blogg.

Men det visar sig att jag har flyttat rakt in i ett hörn på Värnhemstorget där täckning tydligen sällan finns. Jag har mobilt bredband till min laptop och detta har funkat alldeles perfekt, tills jag flyttade hit för några veckor sedan.

Täckning saknas.

Vafan? Jag vände ut och in, samt upp och ner på modemet (som egentligen heter dongel, men det ordet vägrar jag att befatta mig med). Jag ringde Telenor som hjälpte mig att telefonledes installera om programmet. Hjälpte inte. Förräns jag gick ut med min laptop och satte mig på balkongen. DÅ behagade modemet koppla upp sig mot omvärlden. Nu har jag dock upptäckt att det även kan funka att sitta i soffan och ha balkongdörren öppen.

Det kommer att bli en lång kall vinter (för att citera ett av mina favoritband)…

Inte heller mobilen fungerar fläckvis i lägenheten. Förmodligen finns det även ett mystiskt svart hål som kommer att suga upp mig och spotta ut mig i en annan dimension… men vi ses!

Höstkänsla

På något vis blev det plötsligt höstkänsla. Efter händelserna i Norge känns min Kallentoftbok inte särskilt lockande att läsa längre. Hur mycket ond bråd död orkar man med liksom? Vi frös igår på jobbet, kände att det var dags för både strumpor och kofta. Men kanske fryser vi även i själen efter Utöja? Hur kan sånt hända? Vad är han för en människa? Eller är han djävulen själv? Eventuella diagnoser diskuteras ivrigt på jobbet just nu; men på något sätt är detta ett så hemskt dåd att man inte kan ringa in EN diagnos, eller alternativt att diagnosen inte finns ännu! Vi vill förstå hur han funkar, men jag tror inte vi får den bilden klar för oss. Han kan aldrig förklara det för oss. Det kommer alltid att förbli ett obegripligt dåd. Jag lider med alla anhöriga som aldrig får några svar.

Jag hörde en intervju på TV med Anders Behring Breivik’s far, där reportern frågade om han tänkte stötta sin son. Svaret kom blixtsnabbt. ”Nej, aldrig! Jag vill inte ha något med honom att göra”. Mitt eget modershjärta gjorde en saltomortal i bröstkorgen när jag tänkte på mina egna barn; hur skulle jag själv göra? Självklart skulle jag fortsätta och stötta och älska dem, vad dom än hade gjort. Fast avsky det dom gjort. Kanske är det en av förklaringarna till varför Anders Behring Breivik är som han är; han har aldrig upplevt att han har den ovillkorliga kärleken som man får av sina föräldrar?

Ett sorgens dis har iallafall dragit in över oss alla. Jag kröp till sängs tidigt igår, med både tjocka strumpor, mysbyxor och morgonrock. Jag som annars aldrig sover med så mycket som en nuffra på kroppen. Sommaren kom av sig på något vis.

Söta älskade unge!


Så liten och med hela livet framför dig. Hur ska vi kunna skydda dig från alla faror? Hur ska vi lyckas sicksacka dig igenom livet så att du slipper råka ut för vanmakt, ondska och fruktansvärda illdåd som drabbar mänskligheten då och då?

En svart dag som idag får jag ont i magen av att tänka på det. Jag vill att du ska få ett långt och lyckligt liv, må alla änglar hjälpa oss att vaka över dig!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.